Glasets historia

De första blåsta glasen kan dateras till det första århundradet e.Kr. och hade sitt ursprung i det östra medelhavsområdet. Glasblåsarkonsten spred sig sedan snabbt över europa främst inom det romerska riket där den upplevde en blomstringsperiod med många ännu oöverträffade mästerverk.

Ett tidigt glasblåsarcentrum låg runt Rhendalen i nuvarande Tyskland och östra Frankrike. Från detta område skedde en omfattande handel med glas och många arkelogiska fynd från 500-talet genom vikingatid fram till tidig medeltid härrör sig från detta område.

Efter det romerska rikets sönderfall skedde en tillbakagång inom glasets område. Många hyttor försvann samtidigt som nya uppstod på andra platser men kvaliteten på både glas och hantverk nådde sällan upp till den tidigare nivån.

Under medeltiden började en ny blomstringstid för glaset. Glashyttor uppstod på många håll runt om i Europa, ofta i skogrika områden där det fanns tillgång till bränsle för glasugnarna. Av denna anledning kallas glaset från denna tid ofta för waldglas -skogsglas. På grund av de inte helt perfekta råvarorna hade glaset oftast en färg i olika grönaktiga nyanser. De medeltida glasen är ofta dekorerade med noppor, glastrådar och andra dekorer som gjordes direkt i hyttan. Även om målade glas tidigt förekom så är det först efter medeltiden som andra dekorer slog igenom. Formerna blev enklare samtidigt som man alltmer började gravera, slipa och måla på glas.

Till Sverige kom de första hyttorna på 1500-talet men det var först på 1700-talet det i Sverige förekom glastillverkning i någon större skala.